Dubbeleggad yxa

Skafthålsyxa som finns både inom trattbägarkultur och gropkeramisk kultur under mellanneolitikums första hälft, MN A. Den har utsvängd egg och utsvängt nackparti, men är aldrig i egentlig mening dubbeleggad, eftersom nacken alltid är mer eller mindre rundad. På de äldsta yxorna är egg- och nackpartierna endast svagt utsvängda (Fredsgårdsyxa), på de yngsta däremot mycket utsvängda. Den mellanliggande klassiska typen, som vi har åtminstone 350 exemplar av i Sverige, är den som är mest likt en verklig dubbeleggad yxa i formen. Det är omsorgsfullt tillverkad yxa, tillverkad av hårda bergarter tex porfyrit och fint slipad. En skafthålsyxa går lätt av i skafthålet. Den dubbeleggade stridsyxan kan i första hand ha varit ett värdighetstecken, en statussymbol. Det finns också dubbeleggade yxor som inte är skafthålsyxor, men har just en egg i varje ända och på så vis är verkligt dubbeleggade, till skillnad från den dubbeleggade skafthålsyxan/stridsyxan. Mycket små dubbeleggade yxor förekommer och benämns som miniatyryxor (ofta kortare än 10 cm och med ett mindre skafthål), medan vi har valt att benämna små avbildningar i andra material som i bärnsten och lera, som i huvudsak pärlor. Dubbeleggade yxor finns också i andra material än sten.