Svärd

STÅ-BRÅ: från och med bronsålder tillhör svärd mannens viktigaste vapen, som man lade ned stor omsorg på. Först var greppet ofta gjutet för sig och fästes med nitar på klingan. Upptill avslutades det med en knapp. En mycket speciell och sannolikt en specifik nordisk variant är de sk krumsvärden, från äldre bronsålder, av vilka man hittills har funnit tre i Sverige och tre i Danmark. Grepptungesvärdet hade ett fäste med långa sidokanter för att fästeplattor av horn eller ben skulle kunna infogas däremellan. Svärdsformen torde ha sitt ursprung i den mykenska kulturen eller möjligen Mellaneuropa. Man importerade en mängd svärd från kontinenten och mycket vanligt var ett svärd med åttkantigt fäste (från Sydskandinavien finns ett 50-tal dylika). Något senare under äldre bronsålder finner man en rombisk, ofta kretsornerad knapp på fästet. Svärd med med bred grepptunga förekommer i fram mot periodens mitt då klingornas längd ökar. Dessutom förekommer svärd med korsformigt fäste som ej sällan påträffas i miniatyrform. Under yngre bronsålder förefaller det nordiska svärden ganska enkla jämfört med dem som importerades. Lamellsvärd med greppet uppbyggt av metallameller som haft inläggningar av organiskt material, sannolikt läder, mellan lamellerna. Antennsvärd importerades liksom Mörigensvärd som också hade stor spridning i Europa. Auverniersvärd och Hallstattsvärd fanns också bland de importerade svärden under yngre bronsålder. På kontinenten börjar då bronssvärden att bytas ut mot järnsvärd. VEN: Vendeltidens svärdsklingor brukar vara av hög kvalitet rent tekniskt och är inte sällan damaskerade. Fästet montage och baljan är ofta högstående konsthantverk och gör att man lätt kan få uppfattningen att svärden snarare var avsedda som prestige- och representationsvapen än som funktionella stridsverktyg. Karaktärisktiskt är det lätta tveeggade långsvärdet - spathan - med förgyllt fäste av brons och med likaså förgyllda beslag på balja och gehäng. Baljan som är av lövträ har ofta visat sig vara överdragen med tunt läder. Detaljerna på fäste, balja och gehäng är ofta prydda med djurornamentik och halvädelstenar - mestadels granater. På svärd i lyxutförande kom gediget silver och guld till användning. Egenartade är de s k ringsvärden som kännetecknas av en ring vid svärdsknappen. Denna ring har från början varit rörlig men är oftast gjuten i ett med knappen. Av bla Beowulfkvädet framgår att särskild frejdade svärd närmast som levande väsen och bar egna namn. VIK: Svärd var vanliga vapen i nordisk vikingatid, med ett par tusen exemplar kända främst från skandinaviskt område. Flertalet kommer från nordiska vapengravar, men en del har också hittats i vattendrag ute i Europa. Vanligast är det tveeggade svärd, men också eneggade förekommer, särskilt i Norge och norskinfluerade bygder. Båda har framför allt varit huggvapen. Fästet har i stort sett samma utformning hos både eneggade och tveeggade svärd Det består av kavle (handgrepp), där handen skyddas av ett undre och ett övre hjalt samt knapp. Överhjalt och knapp kan särskilt på sena typer vara smidda i ett stycke. Hjalt och knapp är i allmänhet smidda i massivt järn (sammanlagd vikt upp mot 1 kg). De pryds ofta av tauschering, någon gång av pålödda prydnadsbleck och tvinnade metalltrådar. Kavlen har täckts av sällan bevarat organiskt material som trä, ben eller omvirade band. Någon gång pryds kavlen även av metallbeslag. Till svärden hörde också svärdsslida i läder med munbleck och doppsko samt upphängningsbeslag. Svärdsfästets konstnärliga utsmyckning har använts för en kronologisk uppdelning av svärdtyperna. Allmänt tillämpas den av J Petersen 1919 publicerade indelningen av norska svärd i typerna A-Æ samt vissa särtyper. Typerna A-C antogs tillhöra övergångsskedet vendeltid-vikingatid, D-H främst 800-talet, I-M 900-talet och återstoden i huvudsak senare 900-talet och 1000-talet. Svärdsklingan är i allmänhet mellan 80 och 100 cm lång. Den har ibland enkel tvåbands-damaskering. Den kan också vara försedd med inläggningar av tecken eller inskriptioner som Ulfberht Ingelrii m m. Klingorna har i många fall försetts med ståleggar. Ett väl smitt svärd var ett eftertraktat vapen. Frankisk lagstiftning försöker hindra export av vapen till hedniska grannar. Nordiska litterära källor namnger ibland svärd med särskilda egenskaper som tillhör sagans hjältar, som Sigurds svärd Gram, Didriks Mimung, Egil Skallagrimssons Dragvendel. MED: Svärd. Under medeltiden utvecklas de vikingatiden svärdstyperna till att bli mer specialiserade för att effektivt kunna tränga igenom de alltmer utvecklade rustningarna. Användningen av svärd får en förskjutning från hugget till stöten. De äldre medeltida svärden har likheter med de vikingatiden. De har korta, tvåeggade klingor. Det som i huvudsak skiljer dessa enhandssvärd från sina föregångare är fästets utformning med en mer utvecklad parerstång och med en förenklad knapp. Efter fästets form har en typologi utvecklats, knappen kan vara halvelliptisk, jordnötsformad och senare skivformad. Dessa typer dominerade fram till 1300-talets andra hälft då överdragsrustningen börjar användas, vilket gör att nya typer av svärd krävs. 1/½-handssvärd, som kan föras med större styrka och genomträngningsförmåga, införs. De har ett förlängt fäste med plats för båda händerna samt en smalare, spetsigare klinga. Dessa pansarstickare samt svärd med mer konventionell klinga fördes i huvudsak av ryttare. Ett ur denna typ utvecklade s. var tvåhandssvärdet vilket fördes av infanteriet. Det var avsett för hugg. Parallellt med dessa tunga svärd fördes de lättare kortsvärdet.