Puns

STÅ-BRÅ: Den övervägande delen av ornamentiken på bronsföremål anses vanligen ha utförts med puns. En puns liknar en liten mejsel med skarp egg. En puns hade ofta ett lätt utbytbart skaft av organiskt material. Så kallade mönsterpunsar har en fint åstadkommen upphöjning på eggdelen, motsvarande det önskade punsmönstret. Vi linjepunsning (skrodning) skäres metallen bort med hjälp av en puns som hålles vinklad mot metallytan och drives fram med lätta hammarslag. De nordiska metallhantverkarna uppnådde den allra yppersta skickligheten att hantera puns och åstadkom särskilt under period V av bronsåldern de mest utsökta och harmoniska mönstren. Eftersom metallen i punseggen måste vara hårdare än den metall som den skall punsa uppstod det redan på 1870-talet en livlig debatt mellan danska och österrikiska forskare om möjligheterna. Denna debatt pågår fortfarande. Debatten har stundom varit ganska hätsk. Det slutgiltiga beviset har ej presenterats men flera forskare hävdar idag att den ornamentik som vi kallar punsad, först utfördes i vaxet så att mönstret sålunda överförts till formen. Därefter har föremålet gjutits. VIK: Puns, kort redskap i järn i form av en rund ten. Punsar används för att med hjälp av hammare slå in t ex ringar, trianglar eller andra figurer i metallföremål, någon gång järn, oftare silver, främst brons. Punsens nederdel med sin skurna stämpelfigur brukar göras i stål. Det nordiska konsthantverket hade en förkärlek för stämpelornamentik. Punsar återfinns därför ofta i verkstadsmaterial, t ex på Helgö. Stämpelfiguren är dock tyvärr i allmänhet förstörd. Genom enstaka fynd av punsdynor men framför allt genom föremålen själva får man en god bild av de många punstyper som måste ha varit i användning. De inslagna figurerna har ofta fyllts med inläggning av trådar i främst silver.