Kansler

Kansler, riksämbetsman med högsta ansvar för det kungl kansliet. Ett verkligt kanslerämbete inrättades först mot slutet av 1200-t; i den mån titeln förekom tidigare var det endast som hederstitel. Innehavarna av ämbetet hade tidvis hög ställning och stort politiskt inflytande. Tidvis sjönk ämbetet i rang och var under vissa perioder t o m obesatt. Växlingarna speglar den konstitutionella och politiska utvecklingen. Verksamheten förutsatte stor förtrogenhet med den eur. "litterära" kultur som förmedlades till vårt land av kyrkan. Den var redan från början och länge knuten till Linköpings domkapitel". Under 1430-talets rådsregim byggde Strängnäsbiskopen Thomas Simonsson - Frihetsvisans författare - upp ett slags rikskanslersämbete kring sin person, ett ämbete som skulle aktualiseras först på 1470-talet. 1439 införskaffades ett rådets eget sigill, den kända "riksklämman". Strängnäsbiskopen fortsatte att vara sigillbevarare även under perioder då övriga k.uppgifter såsom bevarandet av rikets brev och förandet av dess register, riksregistraturet, ombesörjdes av ärkebiskopen i nära samarbete med riksföreståndaren. Under olika skeden samlades följaktligen rikets mottagna brev och andra statsakter samt övrigt material rörande riksstyrelsen i dessa domkyrkor och har bevarade till eftervärlden i den mån de följde med dessas arkiv vid indragningen till kronan i samband med reformationen. I sin tjänst hade kanslererna kaniker och andra klerker, och när ämbetet var obesatt sköttes det av olika andliga, vilka såsom under Magnus Erikssons tid kunde avlönas med inkomsterna av kyrkliga ämbeten som de inte själva skötte, s k sinekurer. Även biskoparna hade kanslerer.