Vikingatid

Vikingatiden är järnålderns och därmed den nordiska forntidens sista period. Vikingatid har fått sitt namn efter vikingatågen, och det första "vikingatåget" med känd tidfästning företogs år 793 mot klostret Lindisfarne. I runt tal brukar därför Vikingatidens början sättas till år 800. På samma sätt har Harald Hårdrådes misslyckade vikingatåg år 1066 mot England betraktats som Vikingatidens slutpunkt. Som ett runt tal för Vikingatidens upphörande har därför valts ca 1050 eller 1060; det senare årtalet sammanfaller också med den gamla kungaättens utslocknande i och med Emund gamles död. Däremot kan man inte använda det "normala" kriteriet, då det gäller förhistoria kontra historia, dvs att den historiska tidens början sammanfaller med tidpunkten för de skriftliga källornas första uppträdande. Under hela 1000-talet, och lång tid dessförinnan, har man rest runstenar, skriftliga dokument av rang. Några skrivna urkunder på pergament e d finns däremot inte i Sverige förrän under en framskriden del av "traditionell" medeltid (Viby 1160-t). En framträdande fasett av hela vikingatiden är missionsarbetet. Kristendomens första omvittnade insteg i det nordiska samfundet skedde med Ansgar omkr 829. Denna 800-talsmission lämnade inga mera varaktiga resultat, men under 900-talet tog missionen fart och i Danmark och Norge var regenterna kristna omkr år 960 (Harald Blåtand) resp 990 (Olav Tryggvason). Svearikets första kristna kung Olov Skötkonung var sannolikt döpt, då han besteg tronen omkr 995. Island antog kristendomen med alltingsbeslut år 1000. Omkr 1030 förefaller Gotlands ledargestalt ha erkänt kristendomen (Likair den vise). Inom Skandinaviens gränser kan missionen ses som avslutad vid 1000-taletss mitt. Österut i Finland och Baltikum blev dock inte kristendomen allmänt utbredd förrän under 1100-t med de skandinaviska korstågen. Kristendomens införande avspeglar sig med en viss fördröjning framför allt i det ändrade gravskicket och i spåren efter de äldsta kyrkorna. Den kristna seden att inte ge de döda något gravgods, försvårar en riktig uppfattning av vardagens materiella kultur efter kristendomens införande. I de gotländska kyrkogårdsfynden kan man emellertid iaktta att föremålsformer och dräktskick inte undergår någon nämnvärd förändring under 1000-talet eller 1100-talet. Korstågstidens fyndmaterial från Finland visar samma sak. Detta kan innebära, att mycket av vikingatidens formvärld har levt kvar betydligt längre än vikingatiden själv, trots att gravarna i stora delar av landet inte längre kan vittna därom. Den nordiska vikingatidens kultur och samhälle innefattar mera än mission och dräktskick. Vikingatågen, som namngivit perioden, är en påtaglig yttring av ett skeende, som resulterat i genomgripande förändringar i samhället. Vad som orsakat förändringarna är inte känt i detalj. Eventuellt kan de sammanhänga med cykliskt återkommande klimatrubbningar som orsakat ändrad jordbrukssituation. Detta skulle betyda att man i det vikingatida samhället, vars ekonomi var helt beroende av bondenäringarna, till att börja med inte kunnat bemästra den uppkomna situationen med följden att man tvingats söka sin utkomst i andra näringskällor. Härtill kommer en alltmera kännbar social och politisk förändring, som börjat göra sig kännbar. Ett synligt tecken är stadsbildningar som Birka, som förutsätter en centralmakt för Birkas del Svea-kungen, vilken nu tydligen hade makt att bl a garantera fred på handelsplatsen.