Term
Vävstol
Typ |
Föremålsbenämning
|
---|---|
Status |
Föredragen term
|
Vidare term | |
Definition |
VIK: Vävstolar. Den av fynden att döma vanligaste vävstolstypen under vikingatid är den varptyngda vävstolen (oppstadgogn). En sådan bestod av två bakåt lutande ståndare som bär upp en tygbom. Varpen som fästs vid tygbommen, hänger vertikalt och hålls sträckt med vävtyngder av sten eller bränd lera. Genom en skälkäpp i det naturliga skälet, som bildas vid varpningen, delas varpen i ett främre och ett bakre skikt. Kontraskälet bildas genom att de bakre varptrådarna med hjälp av solvskaft lyfts upp. Inslaget slås till uppåt med ett vävsvärd. Grophus förefaller ofta ha använts som vävstugor. MED: Vävstol, redskap med vars hjälp en varp kan hållas sträckt och delas i skäl vari inslaget införs. Den varptyngda vävstolen, "oppstadgogn", består av en vävbom varifrån varpen hänger. Varpen sträcks genom nedtill parvis fästade tyngder av bränd lera eller sten. Vävbommen bärs upp av två mot väggen lutade ståndare på vilka även finns stöd för solvskaften. Genom en solvkäpp i det naturliga skälet delas varpen i ett främre och ett bakre skikt. Motsatsskäl bildas genom att de bakre varpträdarna lyfts med solvskaftet. Vävningen utförs uppifrån och nedåt. Trampvävstolarna anses ha kommit till Västeuropa i samband med den organiserade ylleindustrin under 1000 - 1100-talet. Delar från trampvävstolen har påträffats vid grävningar i Sigtuna och Lund daterade till 1100- eller 1200-talet. Genom den nya vävstolstypen blev det möjligt att ha udda antal skaft vilket förklarar de många yllevävnader i treskaftad kypert som dyker upp i medeltiden fynd.
|
Litteratur |
|
Externa källor |