Trattbägarkeramik

Trattbägarkeramik. Under tidigneolitikum och mellanneolitikum framställdes lerkärl med trattformat hals- mynningsparti, som fått benämningen trattbägarkeramik. Kärlformen har givit namn åt yngre stenålderns Trattbägarkultur (TRB) och utbredningen är kongruent med denna kultur. Tidigneolitisk trattbägarkeramik kan delas in i A-B-kärl och C-kärl. A-B-kärlen, som anses vara tidigare än C-kärlen, har rundad eller flat botten och endast dekor vid mynningskanten. Även C-kärl förekommer med flat och rundad botten. Mynningsranden är ofta försedd med enkel intryckt dekor. För övrigt är halspartiet oornerat. Kärlbuken är försedd med vertikala skåror. Förutom dessa enkla kärl finns C-bägare med riklig dekor, ofta helt yttäckande, utförd med bl.a. ben, tvärsnodd- eller snörstämpel. Mellanneolitisk trattbägarkeramik i boplatsfynden är robusta, flatbottnade kärl försedda med enkel dekor av gropar under mynningskanten och vertikala skåror på kärlbuken. Rikt och omsorgsfullt dekorerade blev däremot trattbägarkeramik som var ämnad för gravkulten. Mönstervariationen var stor och formerna extrema med starkt utsvängda mynningspartier. Både de enkla hushållskärlen och de utsirade gravkärlen framställdes av samma gods. Råmaterialet var en järnrik, kalkfri lera som magrats med krossad granit. Bränningen skedde i öppen eld under relativt kort tid i förhållande till kärlens väggtjocklek. Trattbägarkeramik förekom i storlekar från 10-50 cm i höjd eller mer, Danska mossfynd visar att trattbägarkärlen även tillverkades av trä.