Lekare

Lekare (fsv; lat. joculator, som givit ty. Gaukler och sv. gycklare). Verbet leka betydde på medeltiden spela musik, även i allvarliga sammanhang. Lekare som yrkesgrupp hade i allmänhet låg status, enl l.-rätten i Äldre Västgötalagen var han närmast rättslös - kontinentala paralleller finns. De torde dels ha varit kringvandrande "entertainers", kunniga i många konster och skickliga på många instrument, dels musiker med fast tjänst som stads-l. (så i Sthlm) eller l. vid hov eller hos stormän (så har t ex Sturarna haft flera egna l. i sin tjänst). Omnämnanden om sv. l. är få och finns främst i krönikor och tänkeböcker. T ex Erikskrönikan talar om festligheterna vid Birger Magnussons bröllop i Stockholm 1298 och hertig Eriks bröllop i Lödöse 1313; vid sådana tillfällen gjordes "mykit bang" och l. lönades med kläder och hästar. En vanligen instrumentkombination för 1. var enhandsflöjt och trumma, men de finns även avbildade med fidla. I Stockholm nämns på senmedeltiden även musiker som pipare (flöjt eller skalmeja?), säckpipeblåsare, harpare och basunare och lutspelare.