Gotisk stil

Gotisk stil, benämning på konsten under medeltidens senare del, i S Europa från ca 1150, i Norden från ca 1250. Namnet uppkom under renässansen som en kritisk beteckning på den föregående periodens arkitektur, som ansågs stå i motsatsförhållande till den klassiska, en stil påverkad av goterna, barbarerna. G. kom senare även att gälla bildkonsten. Vad arkitekturen beträffar kom g. att spela en mycket stor roll, särskilt för de stora kyrkobyggnaderna, katedralerna. De tunga romanska murarna med deras slutenhet kom under denna tid att i vissa fall bli skelettkonstruktioner av djärv smäckerhet. Detta möjliggjordes genom att man fördelade murtyngden på strävpelare och strävbågar samt utnyttjade spetsbågens möjligheter (spetsbågestil). Under höggotiken gjordes fönsteröppningarna mycket stora med masverk i bågpartierna och försågs med glasmålningar. Även portalerna gjordes höga och stora samt försågs med dekorationer i form av fialer, vimperger och krabbor. Tympanon och kapitälband försågs med skulptural ornamentik, men även med realistiskt berättande oftast bibliska scener. Flera av de stora franska gotiska katedralerna tillkom redan på 1100-talet, t ex Notre Dame i Paris, men höggotikens viktigaste verk är katedralerna i Chartres, Reims och Amiens från 1200-talet. En särskild utveckling av stor betydelse fick g. i England, en kompromiss mellan inhemska romanska traditioner och nya fr. impulser, vilket kom till uttryck i de många stora katedralerna. I Sverige uppträder den g. arkitekturen som helhetsgestaltning end i enstaka fall och i modifierad form (Uppsala, Skara, Linköping). Större betydelse fick g. i den s k tegelgotiken förmedlad från Nordtyskland (Strängnäs, Västerås). Även inom bildkonsten inträffar stora förändringar vid g:s genombrott, vilket även är ett resultat av en förskjutning i den religiösa uppfattningen. Detta innebar bl a ett närmande mellan gudomen och människan, som möjliggjorde en "gotisk naturalism", i vilken det profana livet fördes in i den kristna konsten. Den "gotiska svängningen" hos figurerna, som återfinns både i skulpturen och måleriet är ett ex på rikedomen av rörelse- och kompositionsmotiven inom g. Det är främst i de stora katedralernas fasader skulpturen används för att skildra det teologiska bildprogrammet. I Frankrike utbildas under höggotiken en klassiskt skön form i förening med en långt driven naturalism (Paris, Amiens, Reims). Tyngre och med en större dramatisk kraft skildras bildprogrammet i de ty. katedralerna (Bamberg, Naumburg). Både i skulptur och måleri följer g. i Norden helt den kontinentala och engelska g. (Trondheim, Uppsala, Linköping). På Gotland får särskilt stenskulpturen en rik blomstring främst i de rikt utformade portalerna, under 1200-talet senare del som växtornamentik, under 1300-talet i livligt berättande scener i hög relief på kapitälbanden.