Bandornamentik

Bandornamentik. I nord. djurornamentik är kropparna ofta bandformiga och sammanflätade i täta, svåröverskådliga mönsterstrukturer. Gränsen mellan djur- och bandornamentik var också flytande. Enkla djurhuvuden kunde appliceras på en eljest helt abstrakt bandornamnetik och djuren förlorade ofta sin anatomiska trovärdighet genom att anta sterila bandformer. Men vid sidan av dessa glidande mellanformer förekom redan under folkvandringstid en ren bandornamentik med paralleller på många håll ute i Europa. Bandornamentik är uråldrig och torde ha uppstått spontant i av varandra oberoende kulturer under olika tidsskeden. Enkla varianter av bandornamentik skall sannol uppfattas som efterbildningar av verkliga flätningar, t ex av de regelbundna mönsterstrukturer som bildas vid korgflätning o dyl. Den mer komplicerade bandornamentiken är däremot resultat av en intellektuell problemlösning - vissa former är inte möjliga att göra med verkliga band utan existerar liksom Oscar Reutersvärds "omöjliga figurer" endast i tvådimensionella skenbilder. Vår medeltida bandornamentik har till en del sitt ursprungligen i inhemsk formtrad. En motvikt till ett besman funnet i Söderköping ger exempel på tre bandflätningsvarianter vanligen i nord. vikingatid. Vid sidan av dessa äldre former förs nya in från hela det kristna Europa. De sydeur. stenmästare, som byggde domk:an i Lund hade i sin motivrepertoar en särpräglad lombardisk bandornamentik, som snart spreds till andra kyrkor, och eng. missionärer var för att nämna ytterligare ett exempel väl förtrogna med anglo-irisk bandornamentik