Bronsgjutning

Bronsgjutning och gjutning av andra metaller var ett högt utvecklat hantverk, och dess utövare framställde en stor del av de föremål, som var nödvändiga i det dagliga livet, främst dräkttillbehör som spännen och dräktnålar, bältebeslag och remsöljor, knivslidebeslag m m samt rena smycken som hängen o d. Vid själva gjutningen upphettades metallen i en degel, som manövrerades med en tång. Den smälta metallen hälldes i den likaledes upphettade gjutformen. Gjutning kunde ske i s k "förlorad form" (a cire perdue) eller i sammansatt form. "Förlorad form" innebär, att man i vax tillverkar en modell med just det utseende man önskar att det blivande föremålet skall ha. Denna vaxmodell innesluts i en lermantel som utrustas med en kanal för ihällning av metallen och andra smärre för att luft och gaser skall kunna avgå. Vaxet bränns ur och kaviteten fylls med gjutmetallen. För att vaxmodellen skulle bli så tunnväggig som möjligt, och därmed också det färdiga gjutgodset, kunde vaxet "armeras" med tyg på undersidan och på så sätt få tillräcklig stadga då det bakades in i leran. Metoden är känd från vendeltid och vikingatid, då spännen ofta har tygavtryck på insidan. För att få ut föremålet, måste formen slås sönder. Förutom lerformar användes emellanåt tvådelade gjutformar av brons, sten och horn för platta, tekniskt enklare föremål (av bl a tenn). Då föremålet kommit ur gjutformen skall det retuscheras: ingöt och ojämnheter från luftkanaler och formskarvar putsas av och ornamentiken efterarbetas. Härefter är det färdigt för ev förgyllning, applikation av silverplåtar och hopfogande av lösa delar. Dubbelskaliga spännen sätts ihop och lösa knoppar nitas fast. Vissa typer av föremål t ex somliga dräktnålar kräver överfångsgjutning, dvs delar, som skall förenas med en fast fog, nålens huvud och stjälk, gjuts ihop genom att den ena delen formas i vax och fästs på den andra, färdiggjutna delen varefter det hela omsluts av gjutformen och smält metall hälls på. Denna metod ställer krav på god kännedom om legeringar och deras smältpunkter så att inte den senast igjutna metallen smälter ner den först gjutna delen liksom en kunskap om legeringar överhuvudtaget också är nödvändig vid förgyllning, lödning och andra processer. Legeringar har olika egenskaper ifråga om seghet, sprödhet och hårdhet beroende på avvägningen mellan den i bronsen ingående kopparn, tennet, blyet, zinken o a metaller.