Förvärv: 34589

Med anledning av den planerade nya sträckningen av väg E18 mellan Bålsta och Enköping samt utbyggnaden av en motortrafikled, vilken senare breddades till motorväg, utförde Riksantikvarieämbetet region Mälardalen, UV-Mitt en arkeologisk undersökning på uppdrag av Vägverket. Den aktuella anläggningen är järnåldersboplatsen Skäggesta RAÄ 485. Undersökningsområdet är huvudsakligen beläget på en stor platå på den västra sidan av Litslenadalgången. I söder fortsätter platån i ett större impediment och angränsar till ett gravfält (RAÄ 201a) medan det i de andra väderstrecken kännetecknas av markanta sluttningar. Terrängen bestod främst av åkermark och har använts som beteshage. Platån korsas även av en körväg, samt inrymmer fyra odlingsrösen och två stensträngar som tidigare utgjorde den ursprungliga RAÄ 485. Undersökningsområdet sträckte sig 260x110 meter och omfattade en yta på 14 300 m2. Markunderlaget bestod främst av glacial lera men morän förekom också på platåns västra kant och i öster samt på en liten del i mitten av undersökningsområdet. Ploglagret banades av med hjälp av grävmaskin med släntskopa och stora delar av områdets kulturlager och anläggningar blev synliga. Efter en första undersökning banades anläggningarna av ytterligare för att fastställa om det fanns fler anläggningar. På grund av tidsbrist kom avbaningen av den södra delen att bli mindre omfattande. En tredje avbaning utfördes på den nordvästra delen av undersökningsområdet som visade mest spår på aktivitet. På den nordvästra delen fanns ett sammanhängande kulturlager om 1700 m2 som bestod av omrörd lera, sot- och träkol samt fragment av bränd lera. Anläggningarna var spridda över undersökningsområdet och bestod av 325 stolphål, 129 härdar, 104 nedgrävningar, 71 mörkfärgningar och 43 kolfläckar. Utöver detta tillkom ett fåtal andra typer som avfallsgropar, stensträngar och röjningsrösen. 204 anläggningar utgick på grund av att de var för vaga. Bland härdarna kunde man urskilja fem olika typer av härdar/kokgropar beroende på dess innehåll och storlek. Även stolphålen kunde härledas till 24 byggnadslämningar varav 17 av dem har tolkats som treskeppiga hus. Dessa var mellan 9 och 21 meter långa med undantag för två av dem som var 30 och 43 meter långa. De allra flesta husen låg på platåns nordvästra hörn men ett mindre antal hus har även identifierats längre söderut, vilket skulle kunna tyda på en funktionell indelning i två gårdar. Antalet hus åt gången har varierat men under tidig vendeltid fanns det troligen runt tre eller fyra hus som omgärdade en gårdsplan. Tillsammans med det 43 meter långa huset, som eventuellt fungerade som någon form av kombinerad bostad- och hallbyggnad öster ut mot dalgången, utgjorde boplatsen en stormansgård. Under vikingatiden blev husen betydlig mindre och övergick till enskeppiga hus. Fynden hittades främst i anläggningarna och den viktmässigt största fyndkategorin var tegel (ca 26 kg) följt av ben (13,8) och bränd lera (ca 14 kg). Andra fynd var bland annat järn, keramik och slagg i form av smidesslagg. Mycket av fynden har inte gått att datera men förekomsten av flinta- och kvartsavslag samt en skrapa av flinta tyder på att platsen har brukats under lång tid. Fyndet av två olika slags pilspetsar kan dateras till folkvandringstid respektive vendel-/ tidig vikingatid. Ett koniskt spänne med spår av nål och nålfäste på baksidan har daterats till tidig vendeltid. Utöver dessa hittades bland annat tolv hästbroddar som daterats till yngre järnålder och mer yngre fynd i form av en tapphane från sen medeltid. Det osteologiska materialet bestod av 13 kg obrända ben och 0,8 kg brända ben. Majoriteten av benen påträffades i härdar, avfallsgropar, stolphål och kulturlager. Artbestämning på främst de obrända benen visade att det vanligaste var nötkreatur följt av häst, tamsvin och får/get. Även ett mindre antal fragment kunde artbestämmas som hund, vattensork och brunråtta bland annat. Benen från tamdjuren har främst tolkats som slaktavfall. Närmare analyser av boplatsen har gjorts genom bland annat makrofossilanalys från stolphål och konstruktionerna. Ungefär hälften av de inre stolphålen i huset analyserades. På grund av platsens kontinuitet och senare tiders jordbruk är testresultaten därifrån dock inte helt enkla att tyda. Sammanlagt togs drygt 40 kolprover från härdar, kolfäckar, stolphål och nedgrävningar. De äldsta dateringarna kom från härdar som kunde dateras till yngre bronsåldern men de flesta daterades till yngre romersk järnålder och folkvandringstid. De yngsta dateringarna kom från avfallsgropar som visade på medeltida och efterreformatoriska tid. Men någon omfattande bebyggelse som stärker den dateringen inom undersökningsområdet har inte gått att identifiera. Möjligen har de lämningarna förstörts av röjning och jordbruk men det tycks som att platsen förlorade mycket av sin status som stormansgård efter vendeltiden.