Radoh, Lilian
Lilian Radoh växte upp i en judisk familj i Wien. Med hjälp av Svenska Israelsmissionen kunde hon ta sig till Sverige via Kindertransport år 1939. Hon var då nio år gammal. Lilian hamnade på en sommarkoloni i Höör, och hon levde sedan resten av sitt liv i Sverige. Lilians pappa, Rubin, dog i Auschwitz men hennes mamma, Helene, befriades från Bergen Belsen år 1945. Lilian och Helene kunde sedan återförenas i Sverige tack vare de "vita bussarna". Text skriven av Lilian och publicerad av Kulturen i Lund, som också mottagit föremål från Lilian: "Den 7 juli 1939 stod vi, mina föräldrar, min moster och min mormor samt jag, 9 år gammal, och väntade på tåget som skulle föra mej från Westbahnhof i Wien till Sassnitz och vidare till Trelleborg undan Förintelsen. Det var Svenska Israelmissionen som ordnade denna barntransport till Sverige och diakonissan Greta Andrén var på plats - sedermera också husmor vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Med sorg i hjärtat hade min mor packat resväskan, vars innehåll kontrollerades noggrant och fick inte innehålla annat än nödvändiga kläder - inte ens ett fotografi av mina föräldrar. Genom vänner - arier - lyckades mina föräldrar dock eftersända ett sådant till mej i Sverige. Man fick inte äventyra resan genom att ta med något som inte var tillåtet. Väl på tåget vinkade s Greta A av oss genom att sticka ett litet "Neues Testament u Psalmen" genom tågfönstret i våra händer. Denna gåva har följt mej genom hela livet med tacksamhet till dem som räddade våra liv. Med förvissningen om att vi skulle kunna återförenas i Sverige åkte vi så iväg mot en okänd framtid. Jag fick dock avslag på min ansökan att få hit mina föräldrar, som då blev offer för Förintelsen tillsammans med övrig släkt. Sådan var flyktingpolitiken på 30-talet. Min far omkom i Auschwitz, min moster transporterades till Minsk, där hon mördades vid framkomsten, min gamla mormor blev ensam kvar i KZ Theresienstadt, varifrån hon räddades till judiska ålderdomshemmet i Wien 1945. Min mor räddades också samma år från Bergen Belsen. Hennes tillstånd var så dåligt - hon vägde endast 28 kg - att hon vårdades på sjukhus innan hon orkade följa med de vita bussarna till Sverige. Jag var då 15 år gammal och gick i skolan och när meddelandet kom att min mor räddats till Sverige var min lycka obeskrivlig. Någon sjukpension eller annat bidrag till min mor fanns inte på den tiden, ej heller medel, så att vi kunde återse min mormor i Wien. Vi fick anpassa oss till det nya liv som gavs oss i Sverige, men med tacksamhet till vår Herre, som lät oss överleva. Min mor dog 1974 och jag är nu 80 år gammal. Resväskan som min mor packade åt mej behövs inte mer, varför den nu går vidare till Kulturen i Lund med budskapet Aldrig mer. Alla människor har lika värde. Lund den 27 oktober 2010"
| Förnamn |
Lilian
|
|---|---|
| Efternamn |
Radoh
|
| Födelsedatum |
1930
|
| Födelseort | |
| Utgör del av |
|
| Övriga relationer | |
| Biografi |
Lilian Radoh växte upp i en judisk familj i Wien. Med hjälp av Svenska Israelsmissionen kunde hon ta sig till Sverige via Kindertransport år 1939. Hon var då nio år gammal. Lilian hamnade på en sommarkoloni i Höör, och hon levde sedan resten av sitt liv i Sverige. Lilians pappa, Rubin, dog i Auschwitz men hennes mamma, Helene, befriades från Bergen Belsen år 1945. Lilian och Helene kunde sedan återförenas i Sverige tack vare de "vita bussarna".
Text skriven av Lilian och publicerad av Kulturen i Lund, som också mottagit föremål från Lilian:
"Den 7 juli 1939 stod vi, mina föräldrar, min moster och min mormor samt jag, 9 år gammal, och väntade på tåget som skulle föra mej från Westbahnhof i Wien till Sassnitz och vidare till Trelleborg undan Förintelsen. Det var Svenska Israelmissionen som ordnade denna barntransport till Sverige och diakonissan Greta Andrén var på plats - sedermera också husmor vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Med sorg i hjärtat hade min mor packat resväskan, vars innehåll kontrollerades noggrant och fick inte innehålla annat än nödvändiga kläder - inte ens ett fotografi av mina föräldrar. Genom vänner - arier - lyckades mina föräldrar dock eftersända ett sådant till mej i Sverige. Man fick inte äventyra resan genom att ta med något som inte var tillåtet. Väl på tåget vinkade s Greta A av oss genom att sticka ett litet "Neues Testament u Psalmen" genom tågfönstret i våra händer. Denna gåva har följt mej genom hela livet med tacksamhet till dem som räddade våra liv. Med förvissningen om att vi skulle kunna återförenas i Sverige åkte vi så iväg mot en okänd framtid. Jag fick dock avslag på min ansökan att få hit mina föräldrar, som då blev offer för Förintelsen tillsammans med övrig släkt. Sådan var flyktingpolitiken på 30-talet.
Min far omkom i Auschwitz, min moster transporterades till Minsk, där hon mördades vid framkomsten, min gamla mormor blev ensam kvar i KZ Theresienstadt, varifrån hon räddades till judiska ålderdomshemmet i Wien 1945. Min mor räddades också samma år från Bergen Belsen. Hennes tillstånd var så dåligt - hon vägde endast 28 kg - att hon vårdades på sjukhus innan hon orkade följa med de vita bussarna till Sverige. Jag var då 15 år gammal och gick i skolan och när meddelandet kom att min mor räddats till Sverige var min lycka obeskrivlig. Någon sjukpension eller annat bidrag till min mor fanns inte på den tiden, ej heller medel, så att vi kunde återse min mormor i Wien. Vi fick anpassa oss till det nya liv som gavs oss i Sverige, men med tacksamhet till vår Herre, som lät oss överleva.
Min mor dog 1974 och jag är nu 80 år gammal. Resväskan som min mor packade åt mej behövs inte mer, varför den nu går vidare till Kulturen i Lund med budskapet Aldrig mer. Alla människor har lika värde.
Lund den 27 oktober 2010"
|
| Relaterade föremål | |
| URI |
https://samlingar.shm.se/person/8422e85a-fd8b-48f6-9f48-3cb2fceaeb71
URI har kopierats
|
|
All textinformation (metadata) på denna sida är fri att använda enligt licensen CC0. |
|