Hedebymynt

Hedebymynt, 800-t. De äldsta nordiska eller skandinaviska mynten präglades under förra hälft, en av 800-t. De saknar inskrifter, om man bortser från rester av namnen CAROLUS och DORESTAT som förekommer på en del av dem. Namnresterna är hämtade från Karl den stores Dorestadmyntning före ca 790. Andra av de äldsta nordiska mynten visar bilder av tuppar, ett hus, en båt. Några kopierar frisiska 700-talsmynt, sceattas, med bilden av ett djur på ena sidan och ett ansikte på den andra. Eftersom de äldsta nordiska mynten saknar inskrifter i egentlig mening kan man inte säkert veta på vilken plats och för vem de är präglade. Det är dock troligt att myntningen ägde rum i Hedeby, Nordens största stad under vikingatiden, varför benämningen Hedebymynt möjligen kan accepteras. I strikt vetenskaplig litteratur föredrar man dock en mera neutral beteckning: "Nordiska mynt, Område II (Område I = Karolingiska riket, Område II = Schleswig-Holstein med Hedeby, Område III = Danmark osv). Dessa äldsta nordiska eller skandinaviska mynt visar en betydande fyndkoncentration till Birkagravar, varför många forskare antagit att mynten präglats i Birka (jfr Birkamynt). Under senare år har myntgruppen hittats på många andra platser, bl a på Helgö och Lovö (Mälaren), i Löddeköpinge (Skåne), i Kaupang (Norge) och i Ribe (Jylland). Flera nya varianter har tillkommit vilket antyder en ej helt obetydlig myntning trots att de för oss kända exemplaren endast är drygt hundra till antalet. 800-t:s nordiska mynt är präglade som halva denarer. Vikten är tämligen exakt hälften av den samtida karolingiska denarvikten. I depåfynd uppträder de äldsta nordiska mynten först under 900-t. Detta har tolkats så att bruket av de nya mynten, justerade efter mellaneuropeisk myntvikt och i präglingsområdet avsedda att användas som räknat mynt, länge förblev en exklusivitet för de ekonomiskt mest välutvecklade områdena, dvs tätortsbebyggelsen i Danmark, Skåne och möjligen Sydnorge. De skulle endast ha cirkulerat inom dessa begränsade områden. Mälarområdets roll i detta sammanhang är svårtolkad: här uppträder de äldsta nordiska mynten med ett enda undantag som smycken. Hedebymynt, 900-t. Efter ett präglingsuppehåll på mer än ett halvt århundrade återupptas den nordiska myntningen i början av 900-t, troligen på samma plats som tidigare. 800-t:s bildrika mynttyper är nu försvunna. Samtliga präglingar är förenklade kopior av Karl den stores Dorestaddenar från tiden före ca 790 (type immobilisé). Myntningen pågår till 980- eller 990-t och tycks ha varit av relativt betydande omfattning, särskilt fr o m 970-t, med närmare 1000 registrerade exemplar (år 1966). Myntvikten är kontinuerligt sjunkande och mynten redan vid mitten av 900-t så tunna att ena sidans prägel tydligt syns på den andra sidan ("halvbrakteater") Mynten uppträder i de flesta större depåfynd från 900-t:s senare del och har en vid geografisk spridning, från Jylland i V till trakten av Moskva i Ö och från Trondhjem i N till Krakow i S. Om myntningen av de immobiliserade Dorestad-kopiorna ägde rum på makthavarnas initiativ eller om myntningen var en mera kollektiv angelägenhet (för staden Hedeby, för köpmän i staden Hedeby etc) är en fråga som i brist på skriftliga källor ej kan besvaras.