Stavkyrka

Stavkyrkor. Beteckningen stav är något oklar men kan sägas avse ett vertikalt byggelement - i Sverige syftar termen på väggplankorna, medan den i Norge är förbehållen de kraftiga, bärande stolparna. En stavkyrka är helt uppförd i stående virke. Detta i motsats till timmer - och skiftesverkskyrkor. Termen resvirkesarkitektur inkluderar också profana byggnader i samma teknik. Skåne hade i slutet av vikingatiden, då Adam av Bremen besökte Danmark, ca 300 kyrkor. Den i Dalby höll då på att uppföras i sten. De övriga var enkla träbyggnader, sannolikt huvudsakligen jordgrävda stavkyrkor. De medeltida landskapslagarnas terminologi antyder, att så var fallet även i andra delar i landet, och norska forskare har beräknat att det där funnits mellan 700 och 800 stavkyrkor. Omfattande arkeologiska undersökningar på kontinenten har under senare decennier avslöjat, att denna träarkitektur inte var specifikt nordisk och ingalunda reserverad för kyrkor. Väggarna i de tidiga stavkyrkorna bestod av grova kluvna stockar vars ändar var djupt nedgrävda i marken. Upptill sammanhölls dessa enkla palissadväggar av en ram, på vilken taket vilade. Denna typ var utomordentligt stabil men utsatt för röta och föga beständig. Utvecklingen gick därför mot typer med mindre direkt markkontakt. En mellanform hade jordgrävda hörnstolpar med intappade horisontella syllstockar, som bar väggplankorna. Alla nu bevarade stavkyrkor kan ses som en vidareutveckling av denna typ, och den principiella skillnaden består i att syllstocken i den fullt utvecklade typen bar också hörnstolparna - i mellanformen var det tvärtom hörn-stolparna bar syllen. En fullt utvecklad stavkyrka av enklaste typ består således av fyra vertikala hörnstolpar, två horisontella ramar, mellan vilka väggplankorna är inplacerade. Hela konstruktionen vilar på en stenfot, som utestänger markfuktigheten. Denna utveckling genomfördes till priset av starkt försämrad stabilitet, antydda konstruktionen tilllåter endast högst blygsamma byggnader likt Hedared, Sveriges enda ännu använda stavkyrka. Redan en något större byggnad förutsätter ett komplicerat system av inre stöd och strävor. De norska stavkyrkorna, som efter vikingatidens slut började uppföras, är ofta av denna senare typ. Utgrävningar i Danmark, Skåne och på Gotland har visat att de romanska stenkyrkorna vanligen föregicks av enkla, helt eller delvis jordgrävda stavkyrkor, som när omständigheterna medgav kompletterades med en korbyggnad i sten. Koret anslöts direkt till stavkyrkans östvägg och var betydligt större än denna. Det nya långhuset i sten uppfördes därefter kring stavkyrkan, som revs först när den romanska stenbyggnaden var färdig att tas i bruk.