Träkyrka

Träkyrkor. N om Alperna var trä ett naturligt byggnadsmaterial för kyrkobyggandet alltifrån den första missionstiden och fram till romansk tid, då stenkyrkobyggandet övertog den dominerande rollen. Arkeol undersökningar ger en allt rikare bild av denna träarkitektur. Under 1000-talet bildar Norden ännu en byggnadsmässig enhet med N Europa i övrigt. Under 11/1200-talet utvecklas dock specifika drag för kyrkobyggandet i de olika nord. länderna. I fattiga skogsbygder kom dessutom t.-arkitekturen att leva kvar och utvecklas. De bevarade norska stavkyrkorna med sin högt utvecklade träbyggnadsteknik och rika arkitektoniska utformning representerar en sådan särgrupp, de sv. timmerkyrkorna en annan. De tidiga träkyrkorna var resvirkes- eller stavkyrkor; benämningen är ibland något oklar. Stav avser eg de kraftiga, bärande stolparna i konstruktionen men har i vissa fall även överförts som benämning på väggplankorna. Stavkyrkorna utgjordes i allmänhet av enkla, rektangulära byggnader med separat kor. Vid grävningar i Lund har lämningar efter flera stavkyrkor från 1000-talet påträffats. Av dessa har S Maria Minor, S Clemens och S Drotten haft väggar bestående av jordgrävda, vertikala plankor av kraftiga dimensioner, s k palissadväggar. De plankonvexa plankorna var försedda med nåtar i båda smalsidorna. I nåtarna har suttit smala ribbor, fjädrar, som fogat samman plankorna och samtidigt utgjort tätning. De innanför väggarna stående stolparna har burit taket. Palissadväggar av denna typ hade en mycket begränsad hållbarhet. Fukt omväxlande med torka kunde snabbt orsaka rötangrepp. För längre överlevnad krävdes därför att virket isolerades från marken genom underlagda stenar eller stengrund. Detta förutsatte för en resvirkesbyggnad en stabil syllkonstruktion, vilket kännetecknar de senare stavkyrkorna. Hedareds ka (Vg) är den enda kvarstående stavkyrkan i Sverige. Väggplankorna är här ställda i en nåt i syllarnas ovansida medan syllarna är sammanfogade i hörnen och inpassade i hörnstolparna. Upptill sammanhålls resvirkesväggen av hammarband. En dendrokronologisk analys av timret har visat att kyrkan uppförts i denna traditionella teknik så sent som ca 1500. Samma konstr med syllar på stensockel är också förutsättningen för de bevarade no. stavkyrkorna, av vilka de äldsta tycks tillhöra mitten av 1100-talet. För att stabilisera dessa stora och höga byggnader med tre skepp och yttre omgång (t ex Borgund) har också krävts en utveckling av ett komplicerat system av inre stöd och strävor. Stavkyrkornas kraftiga väggplankor av ek fick ofta sekundär användning i de nya trä- eller stenbyggnaderna, i sht som golvplankor. Äv syllar, hammarband och andra konstruktiva detaljer kan ingå i golvlagen. Ett intressant trämaterial återstår bl a från stavkyrkorna i Hemse (Go), Nöttja (Sm) och Kinneromma (Vg). En treskeppig stavkyrka, dock av enklare utformning än de no. revs så sent som 1854. De träkyrkor som uppfördes i Sverige från o m 1200-talet var i allmänhet timrade, knutade byggnader, arkitektoniskt efterbildande stavkyrkorna. Liksom när det gäller stenkyrkorna kom också lokala särdrag att utvecklas för träkyrkoarkitekturen. Ett stort antal medeltiden träkyrkor var i bruk i sådana skogrika områden som Småland och Värmland ännu under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, då den stora nybyggnadsperioden inleds. Idag återstår end inalles 11 helt eller delvis bevarade timmerkyrkor, därav fem i Småland. Dessa uppfördes av slätbilat furutimmer på låg stengrund och de släta hörnen åstadkoms genom lax- eller hakknutning. Fönster och dörröppningar urbilades direkt ur bjälkarna. Utvändigt är de spånklädda och tjärade eller rödfärgade. Äldst av de stående timmerkyrkorna och därtill mycket välbev är Granhults ka (Sm), genom dendrokronologisk analys daterad till 1217. Tidersrums ka (Ög), daterad till 1264, liksom Södra Råda ka (Vr), daterad till ca 1310.