Hjälm

BRÅ: Två hjälmar med horn av brons i naturlig storlek har påträffats i Norden. Fyndet gjordes vid Viksö på norra Själland i Danmark. Ett par av de små figurerna från Grevensängerfyndet bär liknande hjälmar och även figurerna på Fogdarpfyndet. Avbildningar av likande hjälmar förekommer också på bronsristningar. På de två Viksöhjälmarna liksom Fogdarpfyndets figurer kan man se skenor med ränna där tex en fjäderbuske eller hästtagel har kunnat fästas för att göra intryck på åskådaren. Sannolikt har hjälmarna inspirerats från östra Medelhavsområdet där man under slutet av stenålder använde hornhjälmar men då med äkta horn. VIK: Hjälmar. Den behornade reklamvikingens hjälm saknar helt motsvarigheter i det arkeologiska materialet. På de gotländska bildstenarna, där många vikingatida krigare är avbildade, är det omöjligt att avgöra om bildernas figurer bär hårda metallhjälm eller huvudbonader av mjukare material som läder eller ylle. Frej-statyetten från Rällinge bär hög, spetsig hjälm. Dess hjässband fortsätter också ned som skydd för näsan. Liknande spetsiga hjälmar. återfinns även på det i horn skurna manshuvudet från Sigtuna samt t ex på Bayeuxtapeten och på den mönsterskurna stavkyrkoportalen från Hylestad i Setesdal i Norge. Under vikingatiden förekommer inte - i motsats till vendeltiden - hjälmar. i gravar annat än undantagsvis som i Gjermundbu i Norge. Denna norska hjälm. är rundkullig liksom formen på vissa av bildstenarnas huvudbonader. MED: Hjälm, skyddsvapen som kunde bäras som en del i rustningen eller separat. Efter vikingatiden kom den koniska hjälmen, avbildad på Bayeux-tapeten, att bli allmänt i västeuropa. Denna hjälmtyp kom att karaktäriseras av den framtill nedskjutande näsbärgan. Till en följd av utvecklade stridstekniker kommer under 1200-talet nya typer bl a tunnhjälm. och kittelhatten (järnhatten), den förstnämnda använd inom det bepansrade rytteriet, den sistnämnda av gemena knektar (se Folkvapen). Under 1300-talet användes bacineten, en senare utlöpare av den koniska hjälmen, som var försedd med ett ringpansarnedhäng till skydd för hals och nacke. Den kompletterades med ett visir påminnande om en hundnos (ty. Hundsgugel). De två följande århundradena kännetecknas av att hjälmarna blir alltmer heltäckande, ofta förstärkta med hjälmkammar och skyddskragar, försedda med synspringa och ett utskjutande skyddande nackparti. När hjälmen integreras med rustningen försvinner soldatens synliga kroppsdelar helt och hållet. Detta gäller för burgunderhjälmen (bourgignoten) vilken var helt hopkopplad med harneskkragen. 1500-talets hjälmar följer också en annan utvecklingslinje där den fria sikten och lättrörligheten gynnades som på burgunderhuvan(stormhuvan) och den orient. influerade zischäggehjälmen samt den spanska morionen.