Vävning

STÅ-BRÅ: Endast små fragment av vävda textilier finns bevarade från nordisk stenålder. Avtryck på keramik tyder på att man redan under yngre stenålder kommit i kontakt med vävda produkter. Fynd av vävd textil från nordisk bronsålder har givit oss en ganska god uppfattning om vävtekniken. Vi vet att man spann och vävde fårull, som vanligen var mörk, mer sällan vit. I ullen fanns ibland grövre hår från fåret själv och icke som man tidigare antog från hjort eller andra djur. Fårullen sorterades ibland så att man fick fram den allra finaste ullen för ett visst ändamål, som tex Borum Eshöj-kvinnans bälte vars avslutande kvastar är tillverkade av den allra finaste ull. Vi vet inte riktigt vilken typ av vävstol som man använde sig av, men man kan anta att det rört sig antingen om opstadgogn (lodrät väv) eller rundväv. Möjligen har man utnyttjat båda typerna. Vanligen är väven utförd i enkel tuskaftsteknik men den avancerade kypertvävningen i Gerumsmantel har förbryllat forskningen och en C14-analys kan komma att ge en senare datering än bronsålder.