Pilspets

STÅ-BRÅ: Utformning och material varierar beroende på kulturområde och ändamål. De första pilbågarna och således även de första pilarna är kända från yngre paleolitikum. I pilar av ben, horn eller trä sattes vassa mikroliter för att göra dem effektivare. Även tillspetsade benpilar användes. Så småningom började man tillverka tångepilar (tex Bromme-pilar) för att bättre säkra fastsättningen vid skaftet. Inom Erteböllekulturen och Trattbägarkulturen användes mest tvärpilar, i den gropkeramiska kulturen spånpilar. Vanligen tillverkas pilspetsarna av flinta men även av kvartsit, skiffer, ben. Under bronsåldern används i Norden för det mesta pilspetsar av nämnda material även om det mera sällsynt förekom pilspetsar av brons. VIK: Båge och pilar var både strids- och jaktvapen. Bågar har inte bevarats i våra svenska jordfynd, medan däremot järnpilspetsar anträffats i rikt mått i gravar, emellanåt i tolfter, dvs dussintal. Pilspetsar är smidda med lansettformigt eller rombiskt blad och har ibland holk men oftare en tånge. Vissa pilspetsar har gjorts mycket smala med tre eller fyra eggar; dessa kunde genomtränga även en ringbrynja. Tångepilspetsarna har varit skaftade med tången inskjuten i pilskaftändan, som sedan surrats med tråd för att pilspetsen skall sitta fast. Särformer för jakt är pilspetsar med sidoställda dubbla blad med eggen i den V-formade inskärningen, samt klumppilar med en kolv i stället för blad, använda vid pälsdjursjakt för att endast bedöva villebrådet utan att skära sönder pälsen.