Keramik

VIK: Keramik brukar i arkeologiska sammanhang indelas efter godsets färg i svartgods, keramik bränd utan syretillförsel (reduktionsbränt; godset grått eller gråbrunt till svart) och rödgods, keramik bränd med normal syretillförsel (oxidationsbränt; godset rött eller gulaktigt). En mer precis indelning, efter bränntemperatur, används också: A-gods bränt vid ca 500 grader C. Poröst, alltid oglaserat. B-gods bränt vid ca 800 grader C. Oftast mindre poröst. C-gods bränt vid ca 1000-1300 grader C. Stengodsliknande (något poröst) eller stengods (genomsintrat) Dagmar Sellings indelning av vikingatida keramik där AI betecknar keramik från Västeuropa, övervägande från 800-talet, A II från områden S om Östersjön, huvudsakligen från 900-1000-talet, A III från det östliga Östersjöområdet, o 850- o 950 och A IV slutligen inhemsk keramik från 900-1000-talet. Hushållskeramiken användes för tillagning, förvaring, servering och att äta ur, även om detta inte alltid avspeglas i olika former. Den skandinaviska vikingatida keramiken har tillvaratagits som benbehållare i brandgravar eller överhuvudtaget som gravgåvor eller härrör från boplatssammanhang. Från sen vikingatid har vi även stadsfynd. Trots att användbara leror finns på de flesta håll blev krukmakeriet en mer och mer specialiserad syssla. Redan under vikingatid når oss keramik både söder- och österifrån och fr o m 1200-t förekommer i Sverige mycket keramik från kontinenten. Den vanliga hushållskeramiken i Nordeuropa var under vikingatid svartgods alltid oglaserat, i en mångfald former. Drejskivan började på kontinenten (på slaviskt område under 900-t) komma i användning, och i viss utsträckning förekom blyglaserad keramik. Redan tidigt förekommer de för Norden viktiga formerna. På slaviskt område finns från 600-800-t s k "vendiskt svartgods, kärl med flat botten, rundbukig profil eller profil med vinkel vid buk eller skuldra: dekoren består av vulster och inristade vågband eller linjer. En del av keramiken är drejad. I Västeuropa finns från 800-t den form, Kugeltopf (klotkärl), som i olika former kom att leva in i senmedeltid. Tidigt var Rhenområdet ett centrum för keramikproduktion med bl a keramik av s k Pingsdorftyp, ett hårdbränt (C-gods), ibland tunnväggigt gods med den under högmedeltiden vanliga tummade fotringen samt målad (järnoxid) dekor på framförallt kärlens övre del bestående av rödbruna vågband, fläckar eller geometriska mönster. Det kan vara vanskligt att avgöra om keramik är importerad eller inhemsk; den övervägande delen av den nordiska keramiken torde vara inhemsk. Viktiga fyndplatser för keramik är bl a Birkas gravfält samt Sigtuna, Lund, Löddeköpinge, Århus och Hedeby. I stadssamhällena dominerar keramik av typen vendiskt svartgods men Kugeltöpfe förekommer också i viss utsträckning. Några särskilda former kan nämnas; i Birka "frisiska" kannor, västeuropeiska kannor med dekor av tennfolie samt olika former av kokkärl att hänga över elden, försedda med mynningsflikar (AIV:2) eller med hål, där repet skyddas mot elden av ett "svalbo". Den sistnämnda formen förekommer bl a i Skåne och i Jylland. I Lund har bl a påträffats små oljelampor på fot. Där har man även påträffat, i lager från 1000-t:s första del, några få fragment av blyglaserade kannor och skålar. I England finns redan vid denna tid tre platser där glaserad keramik framställdes, Stamford, Thetford och Winchester. Även om det är sannolikt att Lundafragmenten härrör från England, har de inte kunnat hänföras till någon av dessa orter. En helt isolerad företeelse är den lilla koppen av ljust glaserat lergods (bild, se Handel) från Hemse Annexhemman, Gotland, ur en grav från 1 1000-t:s senare del; den anses komma från Kina eller Persien. MED: Keramik. Den medeltiden k. indelas i A, B och C-gods med avseende på framställningsteknik (bränningstemp) och typ av leror. A-godset bränt vid ca 450 - 600/700 grader C. B-godset bränt vid ca 700 - 900 grader C. C-godset bränt vid ca 1200 grader C. A och B-gods är tillverkat av kvartära leror och C-godset av förkvartära; den sistnämnda leran har en högre smältpunkt. A-godset, även benämnt äldre svartgods har vid den låga bränningstemp tätt en porös struktur. Färgen varierar mellan gråbrunt och svartbrunt. Godsets mörka färg har uppstått genom att bränningen har skett utan syretillförsel, s k reducerad bränning. Kärlen har vanligen formats på fri hand men även drejning på långsamt roterande skiva har förekommit. Godset är alltid oglaserat. K. som förekommer redan under vikingatiden kan indelas i två huvudgrupper, AI och AII. AI betecknar k. från Västeuropa som huvudsakligen förekommer V om Elbe, men även i N Tyskland i Hamburg-Lübeckområdet. Kärlformen karaktäriseras huvudsakligen av klotformade kärlkroppar med mjukt utsvängda olikformade mynningsränder (s k Kugeltopf). AII, s k vendiskt gods, har sitt ursprungligen inom slaviskt område S om Östersjön, Ö om Elbe. Det utmärkande är kärl med flat botten och med vinklad profil vid buk eller skuldra. Efterhand får kärlen en mer rundad profil och utsvängd mynningskant. Dekoren består av vulster, vågband, pinnintryck eller linjer. För båda typerna kan man räkna med en viss inhemsk (sv.) tillverkning efter importerade förebilder. B-godset indelas vanligen i tre undergrupper (BI, BII och BIII). BI-godset, vanligen kallat yngre svartgods har liksom A-godset bränts utan syretillförsel men i ngt högre temp. Godset som alltid är oglaserat varierar mellan ljusgrått/blågrått/ brunsvart/svart. Godset kan också vara silverskimrande. Det yngre svartgodset som uppträder från o m 1200-talets början anses vara en vidareutveckling av den västeur. formtypen av A-gods. De för det äldre svartgodset så karaktäristiska klotkärlen är nu ofta försedda med ben och handtag. Tillverkningsområdet är sannol detsamma som tidigare, från S Östersjöområdet till Rehnlandet, men tekniken har ändrats från mer eller mindre handformade kärl till övervägande snabbdrejat gods. Kärlväggarna har på så sätt kunnat göras tunnare. Förutom drejdekor förekommer även stämpeldekor och ristade linjer. BII-godset, även kallat rödgods, är bränt vid samma temp som det yngre svartgodset men pga syretillförsel vid bränningen har godset fått en röd färg (oxidationsbränt). Blyglasyr förekommer nästan alltid på kärlen, antingen enbart utvändigt (äldre rödgods) eller enbart invändigt (yngre rödgods). Glasyrens färg kan var gulbrun/gröngul/ rödbrun/mörkgrön beroende på kemiska komponenter i gods och glasyr. Ibland har kärlytan före glasering engoberats, dvs doppats i eller penslats med vitlera, vilket givit glasyren en avvikande färg i förhållande till kärlet i övr. Kärlen har drejats på snabbt roterande skiva. De vanligen dekorformerna är olika sorters pålagda bladfjäll, blomknoppar o dyl, aningen i vitlera eller i lera av godsets egen kvalitet. En annan vanligen typ av dekor är heltäckande rullstämpel. även fantasifullt dekorerade serveringskrus med figural dekor med människor och djur i relief eller fristående från ytan förekommer (fr a i England). Traditionellt har det äldre rödgodset daterats till perioden 1250 - 1350. Senare års arkeol utgrävn, främst i mellansv. städer, har emellertid visat att k.-typen uppträder vid början av 1200-talet i Sverige. K. anses i huvudsak vara tillverkad i Danmark, utefter hela Nordsjökusten och i England. Egentliga belägg för tillverkning i Sverige saknas. Det kan dock tilläggas att det i Skåne, Blekinge och Halland (da. omr under mlt) påträffas stora mängder av mkt enkel och slarvigt utförd k. av äldre rödgodstyp, som sannol härrör från en lokal tillverkning. Några ugnsplatser har dock inte heller här påträffats, däremot på Själland. Kannan är den vanligen formtypen i äldre rödgods. Det yngre rödgodset börjar uppträda o sekelskiftet 1300, förekommer rikligt under 1400-talet för att därefter helt dominera k.-materialet under 1600- och 1700-talet. Först i samband med att det yngre rödgodset förekommer i stora mängder under 1400-talet kan en inhemsk k.-tillverkning beläggas. Den första kända krukmakaren i Sverige omtalas 1479 i Sthlm. Den vanligen formtypen i yngre rödgods är trebensgrytan, tidigare tillverkad i yngre svartgods. BIII-godset, även kallat vitgods, är tillverkat av förkvartära leror, som vid bränning ger ett ljust, gulvitt gods. Godset har liksom rödgodset bränts under syretillförsel men vid något högre temp, ca 800 - 900 grader, även uppemot 1100 C. Glasyren som enbart förekommer på kärlets utsida (som på det äldre rödgodset) består antingen av bly- eller tennglasyr. Av det tidiga vitgodset, som tillverkats i V Frankrike och på inte närmare lokaliserade platser i Normandie under 1100- och 1200-talet har i Sverige anträffats endast obetydliga fragm. C-godset omfattar dels ett stengodsliknande gods (CI), dels det rena stengodset (CII). Skillnaden mellan dessa båda gods ligger i graden av sintring, dvs sammansmältningen av lerpartiklar. Det ej helt sintrade CI-godset har ibland före bränning doppats eller penslats med uppslammad lera, järnhaltig och med lägre smältpunkt än godset i övr, varigenom ytan fått en mörk brun/rödlila färg - sinterengobe, som kan ha viss metallglans. På CII-godset förekommer såväl sinterengobe som saltglasyr. C-godset är en importvara framför allt från Rhenområdet och från S Limburg i Tyskland. Det börjar uppträda i Sverige redan under 1200-talets första hälft (CI), men stengodsets (CII) storhetstid i Norden infaller först under 1300 - 1400-talet. Den mest typiska kärlformen är det höga smala kruset med hank, tummad fotkant och dekor av drejränder. Den medeltiden k. påträffas i sht i städer men också i kloster, borgar och i viss mån medeltiden byar. Bruket att placera lerkärl i gravar upphör i princip i och med övergången till medeltiden. Den flatbottnade krukan i s k vendiskt gods (A-gods) var för den medeltiden människan ett allroundkärl på samma sätt som den varit under vik-t; man kunde koka i den, äta ur den och förvara i den. Den forntida trad bryts under början av 1200-talet när BI och BII-godset uppträder. Kärlformerna blir många och varierade och skillnaden mellan köksgeråd och kärl för servering av mat och dryck blir tydlig.