Stångvapen

Stångvapen, vapenteknisk term för handvapen karaktäriserade av skaftets längd. Termen innefattar såväl stöt- och slagvapen, som kastvapen. Till de mest utbredda typerna kan spjutet, yxan, ryttarlansen samt klubban räknas. Stångvapnens höjdpunkt, i bemärkelsen stort antal och mångfaldiga typer, uppnås mellan 1200 - 1500-talet som ett resultat av infanteriets behov av effektiva vapen mot det tunga lansbeväpnade kavalleriet. Till de mer kända typerna av stångvapen som tillkom under denna tid hör långspjutet (piken) - ett till 4 - 6 m förlängt stötspjut, stångkniven (gläven), samt bardisanen, vilken hade en klinga vars bas försågs med två uppåtsvängda vingar. En spec grupp utgör spjutyxorna varav hillebarden, med sin kraftiga yxegg i kombination med en pikliknande klinga och en hake, kom att bli den mest spridda. Stångvapen av primitivt smide kom många gånger till användning i de medeltiden bondehärarna, exempelvis i form av yxor, spikklubbor och stridsslagor. De alltmer effektiva handeldvapnen samt bajonettens införande under 1600-talet innebar slutet för den praktiska användningen av stångvapen.