Sporre

VIK: Sporrar hade använts av den äldre järnålderns ryttare, men varit ur bruk under flera århundraden när de åter blev vanliga i och med vikingatidens förändrade ridkonst. Vikingatidens sporrar kan vara av brons med ledade skänklar och djurornamentik eller av järn med stela skänklar, ibland silvertauscherade (se Tauschering). Sporrar har under vikingatiden alltid raka skänklar; de svängda uppträder först under äldre medeltid. En unik sporre är påträffad i Röd i Norge; den är av guld med ornamentik i filigran. Den avfallna piken har dock varit av järn. MED: Sporrar har sitt ursprung i förhist tid. De utvecklades under medeltiden till form och funktion parallellt med ryttarens och hästens rustningar vilket i sin tur berodde på den vapenteknologiska utvecklingen. De äldsta medeltidens sporrar hade raka skänklar och pik. Fr 1100-talet blev skänklarna böjda och piken vinklad och ofta profilerad, småningom försedd med hjul eller stjärnformiga trissor. Pikens längd ökade allteftersom hästarnas och ryttarnas rustningar blev kraftigare och klumpigare. Den kunde under 1400-talet vara flera decimeter lång. Mot slutet av medeltiden blev s:s storlek åter mer normal. Utvecklingen av sporrar, stigbygel och sadel spelar en viktig roll i hela rytteriets framväxt.