Altartextil

Altarets textilier (fsv. altaraklaeÞe). Altarbordets skiva täcktes med en vit altarduk, under senmedeltiden med 3 dukar, (fsv. altarableor, altarblöjor), den översta nedhängande över altarnas kortsidor. Framsidan täcktes av ett nedhängande antependium (lat. ante, framför och pendere, hänga; jfr Antemensale) och längs överkanten av ett altarbrun, en broderad list (15 - 25 cm hög). från brunet kunde två breda band, stukor, hänga ned över antependiet, betecknande evangelie- och epistelsida. När mässan ej firades låg ett altartäcke eller vesperduk (vesperale), ofta av samma tyg som antependiet, på altaret. Antependierna kunde vara såväl dyrbara, med brodyr och av praktfulla, importerade tyger, som enklare, med tryckta mönster. På altaret kunde ligga en bokdyna (puluinarium) till stöd för de liturg böcker som användes. Dynan kunde ha olika överdrag, för att överensstämma med antependiets färg. Bokpallar av trä eller metall har också använts (träpall i Alfta ka, Hs). Vid altarets kortsidor kunde också hänga sidoförhängen, cortinae (kortiner), på metallstänger eller rep, ibland fästa på stolpar, krönta av änglar, kanske vanligen på stänger, utgående från vägg eller pelare bakom altaret. Framför altaret låg vanligen ett podium, ibland täckt av en matta, men även av björnskinn.