Magringsteknik

Magring tillsätts den obrända leran för att förändra egenskaperna hos det färdiga keramikkärlet. Magringen innebär att leran lättare kan torka utan sprickbildning och har lättare för att tåla växlingar i temperatur vid bränningen eller vid matlagning. Andelen magring, val av magring och magringens kornstorlekar beror på vilka egenskaper man har velat ge kärlet, kulturella traditioner samt lerans fin- eller grovlek. En finkornig lera behöver i allmänhet mer magring än en grovlera. I vissa fall har lerans naturliga grovlek gjort att man har helt kunna avstå från att tillföra magring. Den vanligaste typen av magring under förhistorisk tid är olika typer av krossad bergart. Den vanligaste typen av magring under historisk tid i drejade kärl har varit sand. I vissa fall återstår endast porer/små håligheter efter magringen (poröst gods). För att göra en okulär bedömning av magringen behövs ett färskt brott på skärvan. För att göra en fullödig bestämning av magringen behövs i allmänhet tunnslip.