Ackja

Ackja av trä uppbyggd som en båt. Klinkbyggd av nio plankor, rundade sidor och plan botten. Plankorna framåt avsmalnande och böjda uppåt, inåt. Plankorna sammanhållna av fem på insidan med tio träpluggar vardera fästade spant. På undersidan köl av kraftigare virke. I kölens främre del ett 35 x 10 mm avlångt hål med genomdraget läderband. Ovanför detta ytterligare två mindre runda hål. Genom dessa och upptill i översta plankan är två flätade rep fästade, det undre lindat med läderband. Oval akterstäv av två, ca 47 mm tjocka, trästycken. I kanten tio kullriga metallnitar med kvarsittande rester av gulaktigt tyg. Ackjan till hälften täckt av ett framtill, 830 mm långt, uppspännt skinn. Detta är fästat med snören dragna genom borrade hål längs kanten. Bakre delen är nitad mot en bågformad tvärslå. Rester av hår på skinnet. Längs kanten (relingen) sitter på ena sidan fjorton och på andra tretton nitar med kvarvarande rester av gulaktigt tyg. Ao 1694 d. 20 Novembr. lefverass uthi Rust Cammarn en lapp medh een lapmudh och bllå fodrat mösssa lijgandes uthi een akia kiörandes föör sigh een Reenn, medh sijtt tygh på sigh och een klåcka under Hallsen, detta ähr förährat af Landz Härren ifrån Nårlandh Grefwe Duklass

Nedanstående beskrivning är hämtad från: Kuoljok, Sunna ”Det är nästan så att jag blir tårögd”. Dokumentation av samiska föremål vid Skokloster slott och Livrustkammaren, Duoddaris 32, Rapportserie. Dokumentation från Ájtte Duottar- ja Sámemusea/ Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Jåhkåmåhkke/ Jokkmokk 2020. För källhänvisningar se rapporten. Beskrivning: Ackja av trä att spänna efter en ren. Ackjan har en båtformad för. Över fören är ett skinn spänt och pulkan har ett ryggstöd av trä. Ackjan har smyckats med tygbitar.Ackja eller pulka, det finns flera benämningar på den pulka som dras av ren. Denna typ av ackja, med ett skinn spänt över fören, kallas körpulka eller åkackja, dvs. en ackja att sitta i och köra efter ren. Skinnet i fören skyddar den som sitter i ackjan mot snö. På lulesamiska kallas åkackjan bulkke[70] eller vuodjemgieris[71]. Andra typer av ackjor är lastackjor, som är antingen saknar övertäckning eller har en fast övertäckning av trä. Ackjan är byggd med köl, stäv, spant och bord, som en båt. Kölen, mielgas[72], har en lång, uppåtgående form. En lång uppåtböj gör att ackjan flyter över snön, medan en tvär böj gör att pulkan plogar istället.[73] På var sida om kölen löper fyra bord, sidobräder, lásstaga[74]. Borden, bordläggningen är det yttre skalet i en ackjas skrov. Borden är fastsatta mot med träkilar mot fem spant, viera[75] och hålls därmed på plats. Spanten kan sägas vara ackjans ”revbenen”. I mitten av ackjan är en böjd träribba fastsatt från ena sidan till den andra (mot borden inuti ackjan). Från denna träribbas mitt går en smal träribba mot fören av ackjan. Ovanpå denna ställning är skinnet spänt och fastspikat mot ackjans kant. Skinnet är sälskinn, som skyddar bra mot väta. I fören är köl och spant omlindade med senan från bakbenet tjievtjas-suodna[76], hälsenan, som man inte kan spinna. ”Tvinnad, det var ju snyggt gjort!” utbrister Lisbeth Kielatis. ”Den är enormt grov och stark. Och den går inte att spinna någon vanligt sytråd av, utan den användes till fören på ackjan. Och till andra öglor förstås.”[77] Senan kring fören är i sin tur omvirad meden tvinnad skinnrem, som har sena i kärnan. Skinnet och senan är bestruket med tjära eller något liknande skyddsmedel. ”Senare pulkorna har metallbeslag här, kopparbeslag eller mässingbeslag, som håller ihop brädorna, påpekar Per-Ola Utsi.[78] Baktill har ackjan har ett akterträ, som fungerar som ryggstöd. Mitt över akterträet går en vågrät spricka. På akterträets baksida är en papperslapp fastspikad med fyra spikar. På papperslappen är skrivet nummer 49 och någonting mer, men det går inte att läsa. Ovanpå akterträets överkant finns rester av rött kypertvävt ulltyg, troligen kläde. Sannolikt har de varit en hel tygremsa som suttit hela vägen längs överkanten. Det röda tyget är fastspikat mot träet och närmast under spikhuvudena syns rester av blått ulltyg. Längs kanten av ackjan, på utsidan, är också små tygbitar fastspikade. Det är ett sätt att dekorera som är vanligt på sydsamiska vaggor. Då är det ofta är det dubbla skikt av tyglappar i två färger. När vi tittade närmare på Livrustkammarens ackja såg vi att det var just så: dubbla skikt av rött och blått tyg under spikhuvudena, överst rött och under blått. Även på ovansidan av sälskinnet längs kanten mot öppningen är dubbla skikt av röda och blå tyglappar. Ackjan saknar järnbeslag på utsidan av akterträet. Det är annars vanligt på en del håll. Svein Lund, slöjdlärare i Kautokeino har kommit fram till att nordsamiska ackjor har i allmänhet järnbeslag på aktern, för att hålla ihop ryggplattan som består av flera trädelar. Sydsamiska ackjors akter är gjord av en enda träbit och har inte järnbeslag, för här fanns tillräckligt stora träd att göra aktern av. Lulesamiska ackjor kan ha vilket som.[79] Johan Rassa har vid en dokumentation på Ájtte berättat: ”Vuodjem-gieressin, på åkackjan, hade ingen sålgge[80], sidomed. ... Den gjorde man utav tjurved så att den inte skulle nötas och att det gick lätt. I vuodjem-gieris hade man bara en med. När man har tre är det mot nötning och så går ackjan inte vingligt.”[81] Material: björk, , tjurgran eller tjurtall, tall, sälskinn, sena; fragment av kypertvävt rött klädeoch blått kläde eller vadmal. Spant, viera, av björk. Aktern av tall. Kölen av tjurgran eller tjurtall, det är den alltid, säger Per-Ola Utsi.[82] Dekor: ackjan är prydd med bitar av rött och blått ulltyg, kläde eller ev. vadmal, längs sidorna av ackjan och på sälskinnet. På ovankanten av ackjans ryggstöd finns bitar av rött kypertvävt ulltyg, kläde eller ev. vadmal, som ursprungligen verkar ha utgjort en hel remsa över hela ryggstödets överkant. Ackjan saknar ristade mönster i träet, som annars har varit ett vanligt sätt att dekorera. ”Det var väldigt vanligt på de här åkackjorna, som skulle vara väldigt fina. Det var väldigt fina mönster på kanterna. Speciellt i Jokkmokk har jag sett väldigt fina mönster”, säger Per-Ola Utsi.[83] Ursprung: Västerbotten, menar både Lisbeth Kielatis och Per-Ola Utsi, med tanke på klädesdetaljerna, men också formen på ackjan.[84]