Spjut

STÅ-BRÅ: Förekom tidigt under stenåldern. Spetsarna bestod till att börja med av grovt tillhuggna stenbitar. Ev kan träspjut med tillspetsade ändar ha förekommit. Ben och horn har också varit material för spjutspetsar. En effektiv spets var benspetsen med sidorännor i vilken det klistrats flintmikroliter, sk flinteggspjut. Under början av bronsåldern importerades spjutspetar av brons tillsammans med dolkar och yxor. Bronsålderns tidigaste spjutspetsar var ganska små men under period V utvecklades de till långa eleganta spetsar med vackert svängda, uthamrade eggar. Under slutet av bronsåldern är något kortare och bredare spjutspetsar åter vanliga. VIK: Spjut förekommer ofta i vikingatidens mansgravar. Spjut användes som handvapen och som kastvapen, vid kamp till fots och från hästryggen. Spjut kännetecknas ofta av hög teknisk och konstnärlig kvalitet. Damaskering är vanlig, i äldre vikingatid av samma typ som hos svärden, under vikingatidens slutskede med mönster som återfinns hos medeltida vapenknivar i Baltikum och Polen. Holken är gärna prydd med tauschering, dekorativa nitar eller insmidd dekor. Skaftet tycks oftast varit av ask, med längder mellan 2 och 3 m. I enstaka fall förekommer beslag eller doppsko till skaftet. "Vingar" på holken hos vissa spjuttyper kan ha använts för att fästa banér eller vapentecken. Mest känt av dessa vingade spjut (Flügellanze) är "den heliga lansen" i Wien. Likartade former har i senare tid använts vid jakt på björn och vildsvin. Spjut har av J Petersen med utgångspunkt från norska fynd indelats i typerna A-M. A-D från äldre vikingatid är flata spetsar med grov holk, ofta damaskerade och med nära anknytning till karolingiska typer E-typen är en slankare nordisk damaskerad typ från senare 800-talet och tidigt 900-talet. Den är rikt företrädd t ex i Birka och Gudingsåkrarna. Spjut med smala holkar och spetsigt rombiska blad (F, I, M) kännetecknar 900-talet och förra delen av 1000-talet, medan G-H med flata triangulära blad och grova holkar hör hemma i sen vikingatid.